Jag bygger Salana, och delen som äter all min tid
Salana började som min egen AI-assistent ovanpå min second brain, en mapp på en laptop. Att göra det till något många kan använda i molnet är ett helt annat problem, och att hålla ett minne i synk överallt är det svåraste. Vi har haft flera planer. Alla slutade i en U-sväng.
Jag bygger Salana. Det är min AI-assistent, med en second brain i botten och ett gränssnitt som påminner lite om Jarvis. Inte för att det ska vara coolt (okej, kanske lite), utan för att det är effektivt. Den tar fram siffrorna för mina bolag varje morgon, skriver utkast, håller koll på mina uppgifter, och den här veckan klippte den mina videor åt mig.
Länge var den bara för mig. Och så länge den bara är för mig är den förvånansvärt enkel.
En användare är enkelt
Min second brain är en mapp med vanliga textfiler på min laptop, under versionshantering. Alla AI-agenter läser från den och skriver till den. Det finns exakt en kopia av sanningen, på en dator, som en person använder. Går något fel tittar jag i historiken och backar. Mer än så är det inte.
Den enkelheten är anledningen till att det fungerar. Och det är precis den som försvinner i samma stund som du vill ha mer än en person, mer än en enhet, eller agenter som fortsätter jobba medan laptopen sover.
Många användare är en annan produkt
Att gå från en användare till molnet låter som "lägg det på en server". Det är det inte. Frågorna blir helt andra:
- Var bor minnet egentligen, när det inte längre är en mapp på min laptop?
- Hur dyker det upp som vanliga filer på en Mac, så att du fortfarande kan öppna en anteckning i vilken editor som helst?
- Hur läser och skriver en AI-app som Claude eller ChatGPT i samma minne, samtidigt?
- Hur jobbar agenter i molnet med det medan Mac-appen också redigerar?
- Vad händer när två av dem ändrar samma anteckning i samma sekund?
- Vem får se vad, och hur tar man bort åtkomsten igen?
Var och en av dem går att lösa för sig. Det svåra är att alla rör samma sak: ett minne som måste vara likadant överallt, för varje klient och varje agent, hela tiden.
U-svängarna
Jag är ärlig med det här, för jag tror att det är den mest användbara delen. Vi har haft flera planer för hur molnversionen ska fungera. Alla såg rätt ut på papperet. Alla slutade i en U-sväng förr eller senare.
Vi började med det jag redan hade, hjärnan som en versionshanterad mapp, fast i molnet. Sen en lösning med en maskin som höll minnet och en egen maskin per användare. Sen en maskin per minne för automationerna. Sen en delad nätverksdisk som alla maskiner kunde koppla upp sig mot. Vi tittade på nyare byggstenar också, och valde bort dem. Varje gång byggde vi tillräckligt för att testa på riktigt, och varje gång dök något upp som bara syns i praktiken: för långsamt med tusentals filer, för skört när två skribenter möts, för svårt att hålla datan där vi lovar att den ska ligga.
En gång kopierade jag in 30 000 filer i ett molnminne och såg dem laddas upp i ungefär två och en halv fil i minuten. Sånt lär man sig bara genom att göra det.
Inget av det var bortkastat. Varje U-sväng tog bort ett fel svar, och lösningen vi har nu är enklare än alla de tidigare: minnet bor på ett ställe i molnet, och samma lilla synkdel håller en vanlig mapp i takt på Macen, inuti varje molnagent och var det än behövs. AI-appar kopplar direkt mot samma minne. En sanning, många dörrar.
Varför det tar all min tid
Att bygga det folk ser, chatten, sidorna, rösten, agenterna, är det roliga, och med AI går det snabbt. Synken är motsatsen. Den syns inte när den fungerar och är en katastrof när den inte gör det. En anteckning som tyst tappar en ändring, eller en agent som jobbar på gårdagens version, förstör förtroendet som gör en second brain värd att ha.
Så just nu är det där mina timmar går. Inte till nya knappar, utan till att se till att när du, din mobil, din Mac och tre agenter rör ditt minne, så ser alla samma sak.
Det går långsammare än jag hoppats. Jag tror att det är rätt sorts långsamt.